Vi skrev den 30 januari 2026 om den lagrådsremiss som regeringen lämnat till lagrådet. Regeringen har lämnat en proposition ”En mer flexibel hyresmarknad” prop. 2025/26:187. Lagförslaget har nu tagits av Riksdagen och lagen träder i kraft den 1 juli 2026.
I det följande redovisas delar från propositionen. Fokus riktas mot följande avsnitt, uthyrning i andra hand, hyressättning, samt gränsdragning mellan andrahandsuthyrning och uthyrning till inneboende.
Förutsättningar för andrahandsuthyrning
Bostadsrättshavare ska ges utökade möjligheter att upplåta sin lägenhet i andra hand genom att kunna få hyresnämndens tillstånd att upplåta den under en längre tidsperiod än vad som normalt ges i dag. Vid hyresnämndens bedömning av om tillstånd till en andrahandsupplåtelse ska lämnas ska tidigare upplåtelser i andra hand beaktas endast om de skett i betydande omfattning.
För att en bostadsrättshavare ska få upplåta sin lägenhet i andra hand till någon annan för självständigt brukande krävs att bostadsrättsföreningens styrelse ger sitt samtycke eller att hyresnämnden lämnar tillstånd till andrahandsupplåtelsen (7 kap. 10 och 11 §§ bostadsrättslagen). Tillstånd ska lämnas om bostadsrättshavaren har skäl för upplåtelsen och föreningen inte har någon befogad anledning att vägra samtycke. Tillståndet kan begränsas till viss tid och förenas med villkor.
Möjligheterna för en bostadsrättshavare att upplåta sin lägenhet i andra hand utökades 2014 (prop. 2013/14:142). Efter ändringarna krävs inte längre att bostadsrättshavaren har beaktansvärda skäl för upplåtelsen utan det är tillräckligt att hon eller han har skäl för den. Syftet är att reglerna ska bidra till att de bostäder som finns används i större utsträckning.
I förarbetena uttalas att en bostadsrättshavare bör ha stor frihet att upplåta sin lägenhet i andra hand för att under en tid bo någon annanstans och att en bostadsrättshavares skäl i princip bör kunna godtas så länge de innefattar ett rimligt behov av att behålla lägenheten (se prop. 2013/14:142 s. 21–23). Som exempel anges att bostadsrättshavaren ska studera eller arbeta på annan ort, vistas utomlands eller på annan ort i landet, vårda en anhörig eller sammanbo med någon på prov. Om en bostadsrätt är svår att sälja på grund av de rådande marknadsförutsättningarna, kan en andrahandsupplåtelse också tillåtas för att ge bostadsrättshavaren ett visst utrymme att avvakta med försäljningen. Samtidigt är avsikten inte att reglerna ska uppmuntra till spekulativa beteenden där någon köper eller innehar en bostad i syfte att hyra ut den, och enbart en vilja att tillgodogöra sig en hyra för lägenheten motiverar inte en upplåtelse.
Bostadsrättshavarens skäl att upplåta lägenheten i andra hand ska vägas mot hänsynen till föreningens intressen. Bostadsrättslagen vilar på en föreningstanke. Om andrahandsupplåtelser sker i sådan omfattning att det är svårt att få till stånd en väl fungerande förvaltning i föreningen kan det utgöra befogad anledning att vägra samtycke. Föreningens olägenheter kan med tiden väga tyngre i bedömningen av om det finns befogad anledning att motsätta sig en upplåtelse. Föreningens invändningar kan också avse hyresgästens personliga kvalifikationer, som till exempel att den tänkta hyresgästen kan förväntas uppträda störande.
Bostadsrättshavares möjligheter att upplåta sin lägenhet i andra hand är redan i dag generösa när det kommer till vilka skäl som bör godtas (jämför prop. 2013/14:142 s. 12–14). Som utredningen redovisar kan omständligheten att lägenheten tidigare varit uthyrd dock utgöra ett hinder för andrahandsuthyrning. Det är en vanlig anledning till avslag på en tillstånds-begäran. Tillstånd till andrahandsuthyrning ges oftast på ett år. Så som regeln har kommit att tillämpas innebär det att det är relativt enkelt att få hyra ut i andra hand under ett år, men att samtycke från föreningen eller tillstånd från hyresnämnden därefter i många fall inte beviljas.
Möjligheten att hyra ut sin bostadsrätt i andra hand bör utökas.
Utgångspunkten bör vara att en bostadsrättshavare som har skäl ska kunna hyra ut i andra hand under den tid som skälet äger giltighet. Vad detta innebär i tid beror på vilket skäl som anförs. Medan det framstår som rimligt att vissa skäl, som provsamboende eller att lägenheten är svår att sälja på grund av marknadsförutsättningarna, endast bör kunna åberopas under en begränsad tid, som något år, är det för andra skäl som arbete eller studier på annan ort, rimligt med andrahandsuthyrning under den tid detta pågår eller i vart fall under längre tid än enbart ett eller ett par år.
Nuvarande lagstiftning och förarbeten ger inte uttryck för någon annan syn. Som framhålls ovan har det emellertid utvecklats en ordning där tillstånd beviljas under ett år och sedan därefter i många fall nekas, trots att skäl kvarstår, för att bostadsrättshavaren redan hyrt ut i andra hand. Den tolkning som reglerna har fått i rättstillämpningen innebär att det kan ifrågasättas om de lagändringar som genomfördes 2014 har fått genomslag fullt ut.
Bostadsrättshavares möjligheter att upplåta sin lägenhet i andra hand är redan i dag generösa när det kommer till vilka skäl som bör godtas (jämför prop. 2013/14:142 s. 12–14). Som utredningen redovisar kan omständligheten att lägenheten tidigare varit uthyrd dock utgöra ett hinder för andrahandsuthyrning. Det är en vanlig anledning till avslag på en tillstånds-begäran. Tillstånd till andrahandsuthyrning ges oftast på ett år. Så som regeln har kommit att tillämpas innebär det att det är relativt enkelt att få hyra ut i andra hand under ett år, men att samtycke från föreningen eller tillstånd från hyresnämnden därefter i många fall inte beviljas. Medan det framstår som rimligt att vissa skäl, som provsamboende eller att lägenheten är svår att sälja på grund av marknadsförutsättningarna, endast bör kunna åberopas under en begränsad tid, som något år, är det för andra skäl som arbete eller studier på annan ort.
Utredningens förslag innebär att den tid under vilken en bostadsrättslägenhet tidigare upplåtits i andra hand inte längre ska ha lika stor betydelse vid en prövning av om tillstånd ska lämnas till fortsatt uthyrning. Regeringen instämmer i att goda skäl talar för att en mer generös bedömning bör kunna göras i det avseendet. Som utredningen framhåller kan det ifrågasättas om det är ändamålsenligt att tillstånd i dag i många fall nekas om bostaden tidigare hyrts ut. En mer flexibel reglering skulle kunna leda till att fler lägenheter blir tillgängliga och att det befintliga bostadsbeståndet utnyttjas på ett bättre sätt.
Förslaget innebär ingen större förändring när det gäller bostadsrättsföreningars hantering av andrahandsupplåtelser. Det kommer fortfarande krävas att skälet för upplåtelsen är godtagbart. Det innebär att bostadsrättshavaren måste ha ett skäl för upplåtelsen och att skälet måste kvarstå för att en förlängning ska ske. Om avsikten är spekulativ har bostadsrättshavaren inte skäl för upplåtelsen. Det kan finnas fog för föreningen att bevilja tillstånd för kortare tid än skälets livslängd. Den bedömningen har inget med skälen i sig att göra. Det kan vara så att föreningen inte vill låsa sig vid ett längre tillstånd, exempelvis för risken att bostadsrättshavaren avslutar sina studier i förtid eller att hyresgästen uppträder störande.
Bostadsrättsföreningen kan också vägra samtycke om det finns befogad anledning. Om andrahandshyresgästen har misskött sig, kan förväntas missköta sig eller om det finns invändningar mot hans eller hennes personliga kvalifikationer kan föreningen vägra samtycke (se prop. 2002/03:12 s. 119). En bostadsrättshavare svarar vidare för andrahandshyresgästens misskötsamhet. Om andrahandshyresgästen åsidosätter de skyldigheter mot föreningen som bostadsrättshavaren har, till exempel genom störningar, eller om andrahandshyresgästen begår brott i lägenheten är bostadsrätten förverkad och föreningen kan säga upp bostadsrättshavaren (7 kap. 18 § 5 och 8 bostadsrättslagen), vilket innebär att andrahandshyresgästen måste flytta. I detta sammanhang får förslaget om en längre andrahandsuthyrning betydelse. Förslaget kan ge en mer flexibel användning av bostadsrätten, samtidigt som bostadsrättsföreningarna får bibehålla rimlig kontroll på vilka som bor i föreningens fastighet och att de inte stör andra boende. Även något mindre allvarliga störningar kan leda till förverkande om de inträffar vid upprepade tillfällen under en längre period. Genom att andrahandshyresgästen i ett sådant fall måste flytta uppnås en balans mellan bostadsrättshavarens mer flexibla användning av bostadsrätten och bostadsrättsföreningens berättigade anspråk på kontroll av vilka som bor i bostadsrättsföreningens fastighet. Möjligheten att ingripa mot en andrahandshyresgästs misskötsamhet under hela hyresperioden medför att bostadsrättshavare har ett starkt incitament att hyra ut bostadsrätten till hyresgäster som inte förväntas orsaka störningar.
Att förvaltningen av föreningen försvåras kan också beaktas vid bedömningen av om det finns befogad anledning att vägra samtycke. Detta kan särskilt ha betydelse i mindre bostadsrättsföreningar. Tillståndet till andrahandsupplåtelse kommer även fortsättningsvis vara begränsat till viss tid.
Längden på tillståndet kommer bero på vilket skäl som görs gällande. Om bostadsrättshavaren till exempel studerar en treårig utbildning bör skälen anses lika starka under alla tre åren, och tillstånd bör kunna beviljas för hela perioden. Det hindrar inte att en bostadsrättsförening kan inleda med en kortare tid om det är motiverat med hänsyn till att föreningen behöver utvärdera hur uthyrningen fungerar eller för att säkerställa att skälet består. Även om tillstånd ges kan föreningen, som ovan framhålls, ingripa vid misskötsamhet under hyresperioden. Det kan till exempel handla om misskötsamhet hos en andrahandshyresgäst som uppkommer senare under hyresperioden i de fall tillstånd getts för en längre tid. En sammantagen bedömning får då göras över hur skötsamheten varit över tid.
Den skillnaden som förslaget innebär är att den tid som lägenheten tidigare varit upplåten i andra hand ensamt inte bör leda till avslag på ansökan. Bostadsrättshavaren måste fortfarande ha skäl för upplåtelsen och ett rimligt behov av att behålla lägenheten. Om de förutsättningarna är uppfyllda kan föreningen inte som enda skäl för avslag ange att lägenheten redan varit upplåten viss tid. Detta bör uttryckas på så sätt att hyresnämnden vid tillståndsbedömningen ska beakta tidigare upplåtelser i andra hand endast om sådana skett i betydande omfattning.
Hyressättning
Grundprincipen som slås fast är att parterna ska som utgångspunkt fritt kunna avtala om hyran.
Utgångspunkten för reglerna om hyressättning bör vara att parterna är fria att komma överens om hyrans storlek. Hyran kommer då inledningsvis att spegla hur efterfrågad bostaden är på hyresmarknaden.
Det finns också goda skäl för att hyran ska motsvara hur efterfrågad bostaden är. Det ger en större flexibilitet som kan bidra till att fler vill hyra ut sina bostäder. Med nuvarande regler kan andra faktorer, som exempelvis förändringar i ränteläget, leda till kraftiga variationer i vilken hyra som får tas ut. Som utredningen konstaterar kan det vara svårt för hyresgästen att förstå varför det som är en godtagbar hyra för en viss lägenhet kan variera i stor utsträckning på relativt kort tid. Ur det perspektivet kan en hyressättningsregel som utgår från hur efterfrågad bostaden är uppfattas som mer rättvis. En reglering som bygger på att hyran ska motsvara marknadsnivån bedöms också bli enklare att tillämpa för hyresavtalets parter.
När det gäller risken för att en friare hyressättning leder till att fler köper bostäder enbart i syfte att hyra ut gör sig i huvudsak samma argument gällande som i frågan om en utvidgning lagens tillämpningsområde (se avsnitt 4.2). I fråga om bostadsrätter bör alltså avvägningen mellan den enskilde bostadsrättshavarens och bostadsrättsföreningens intressen hanteras inom ramen för bostadsrättslagens regler. Med hänsyn till att de generella efekterna på hyresnivåerna kan antas bli begränsade finns det inte heller anledning att tro att en förändring kommer att leda till att privatpersoner köper lägenheter enbart i syfte att hyra ut i en sådan omfattning att det leder till negativa effekter på bostadsmarknadens funktionssätt i stort.
Regeringen anser därför att regleringen bör utformas så att parterna som utgångspunkt fritt ska kunna komma överens om inflyttningshyrans storlek. Hyran bör, i likhet med vad som gäller enligt hyreslagen, som huvudregel vara bestämd till beloppet (se 19 § första stycket hyreslagen). Undantag från förbudet mot rörlig hyra bör dock gälla för exempelvis kostnader för el, värme och vatten. Parterna bör ha möjlighet att avtala om att hyresgästen ska ersätta kostnaderna för förbrukningen av sådana nyttigheter (jämför 19 § första stycket hyreslagen och prop. 1983/84:137 s. 94).
Enligt hyreslagen får parterna också, vid upplåtelse i andra hand av en bostadsrättslägenhet, avtala om att hyran till viss del ska anknyta till den årsavgift eller avgift för andrahandsupplåtelse som bostadsrättshavaren betalar (19 § andra stycket hyreslagen). Den bestämmelsen är tillämplig även vid uthyrningar som omfattas av lagen om uthyrning av egen bostad.
Den hyressättningsregel som regeringen föreslår bygger på att parterna som utgångspunkt får avtala om hyrans storlek så att hyran ska kunna motsvara efterfrågan på marknaden. Det är en skillnad jämfört med vad som gäller enligt lagen om uthyrning av egen bostad. Där innebär regleringen att hyran, vid tvist, ska sättas ned på ansökan av hyresgästen om den påtagligt överstiger summan av kapitalkostnaden och driftkostnaderna för bostaden. Bland de driftskostnader som ska beaktas vid bestämmande av hyran ingår avgift till en bostadsrättsförening (se prop. 2012/13:1 utgiftsområde 18 s. 71 och 78). Med en sådan reglering är det lämpligt att kunna knyta hyran till en sådan avgift. Med en hyressättningsregel som i större utsträckning bygger på avtalsfrihet finns däremot inte samma behov av en sådan möjlighet. Den årsavgift som en bostadsrättshavare betalar till bostadsrättsföreningen har ingen avgörande betydelse för lägenhetens efterfrågan som hyresobjekt. Bostadsrättshavaren får vid övervägande av vilken hyra som begärs ta höjd för att avgiften till föreningen kan komma att höjas. Vidare är hyresavtal vid privatuthyrning i regel inte långvariga, vilket innebär att avgiftshöjningar under hyrestiden får mindre betydelse. Mot den bakgrunden anser regeringen att det inte finns skäl att införa en bestämmelse om att hyran ska kunna vara rörlig i den del som avser avgift till en bostadsrättsförening. Begreppet driftskostnader bör därför inte användas i privatuthyrningslagen, utan i stället specificeras de kostnader som kan ersättas som en rörlig del av hyran. Det är exempelvis kostnader för förbrukning av el, värme och vatten.
Även om större avtalsfrihet är en utgångspunkt i den nya lagen finns det, eftersom avtalsparterna är privatpersoner, ett behov av regler som förenklar hyresförhållandet. Privatuthyrningslagen bör därför innehålla bestämmelser om exempelvis när och hur betalning av hyran ska ske. Utgångspunkten i privatuthyrningslagen är att hyran ska betalas genom en bank eller någon annan liknande betalningsförmedlare, men parterna får också avtala om att betalning ska ske på annat sätt. Lagrådet pekar på att reglerna avviker från den generella skyldigheten för en borgenär att godta betalning i form av kontanter. Skälet till förslaget är att det typiskt sett rör sig om en avtalsrelation mellan privatpersoner. Betalning genom en bank blir tryggare både för hyresgästen och hyresvärden och minskar risken för tvister. Hyresgästen och hyresvärden kan vidare avtala om kontant betalning om de så önskar.
Gränsdragningen mellan upplåtelse i andra hand och upplåtelse till inneboende behöver tydliggöras
För den som ska hyra ut sin bostadsrätt har det stor betydelse om en upplåtelse bedöms vara en upplåtelse i andra hand eller en upplåtelse till inneboende. En upplåtelse i andra hand kräver bostadsrättsföreningens sam-tycke eller hyresnämndens tillstånd medan en upplåtelse till inneboende inte gör det. En upplåtelse i andra hand utan tillstånd eller samtycke kan leda till att bostadsrätten är förverkad (7 kap. 18 § bostadsrättslagen).
I bostadsrättslagen definieras en upplåtelse i andra hand som en upplåtelse till någon annan för självständigt brukande (7 kap. 10 §). Avgörande för om andrahandshyresgästen självständigt brukat lägenheten är om bostadsrättshavaren enligt hyresavtalet haft möjlighet att disponera lägenheten eller delar av den och i vilken utsträckning denne faktiskt har vistats där (se prop. 2002/03:12 s. 118). Den närmare bedömningen av vad som utgör ett självständigt brukande har överlämnats till rättstillämpningen.
Det kan många gånger vara svårt för såväl bostadsrättshavare som för bostadsrättsföreningar att avgöra var gränsen för vad som utgör en tillståndspliktig andrahandsupplåtelse går. Om det inte finns någon tydlig gränsdragning är risken större för att hyresgästen
felaktigt uppger att det är fråga om en upplåtelse till inneboende på grund av okunskap eller för att undvika att behöva begära samtycke. I vissa situationer, som när bostadsrättshavaren vill hyra ut en särskild uthyrningsdel av sin lägenhet, kan det också vara svårt att bedöma om tillstånd till upplåtelsen krävs. En osäkerhet kring vilka regler som gäller kan leda till att färre bostäder hyrs ut.
Som utredningen framhåller finns det stöd för att det förekommer relativt omfattande problem med otillåten andrahandsuthyrning av bostadsrätter. För bostadsrättsföreningar är det viktigt med ett tydligt regelverk för att kunna ingripa mot olovlig andrahandsuthyrning.
Regeringen anser mot den anförda bakgrunden att det finns ett behov av att tydliggöra gränsdragningen mellan andrahandsupplåtelser och upplåtelser till inneboende.
Vilka upplåtelser som är tillståndspliktiga klargörs genom en definition i bostadsrättslagen
I hyreslagen finns en definition av vad som ska anses vara självständigt brukande. Om hyresgästen inte använder lägenheten som bostad i beaktansvärd utsträckning, ska en upplåtelse av lägenheten eller en del av den alltid anses vara för självständigt brukande (39 § andra stycket hyreslagen). Definitionen infördes 2019. Det angavs i förarbetena att en rimlig utgångspunkt är att endast den hyresgäst som själv har sin bostad i lägenheten kan ha inne-boende. I annat fall ges andrahandshyresgästen en mer eller mindre själv-ständig rätt att disponera lägenheten (se prop. 2018/19:107 s. 43).
Med att hyresgästen använder lägenheten i beaktansvärd utsträckning avses att hyresgästen använder den antingen som permanentbostad eller som ett nödvändigt komplement till denna, så kallad komplementbostad. För att en lägenhet ska anses vara ett nödvändigt komplement till hyresgästens fasta bostad krävs normalt att hyresgästen övernattar i lägenheten 2–3 dagar per vecka eller 80–100 dagar per år och att det sker i samband med arbete eller studier (se prop. 2018/19:107 s. 43 och 44).
Någon motsvarande definition som den i hyreslagen finns inte bostadsrättslagen. Ett flertal remissinstanser är positiva till att en definition införs och framhåller att det finns ett behov av att tydliggöra vad som utgör en sådan andrahandsupplåtelse som kräver samtycke eller tillstånd.
Det finns flera fördelar med att införa en definition av självständigt brukande även i bostadsrättslagen. Det underlättar för bostadsrättshavaren att bedöma om en planerad uthyrning är en sådan upplåtelse i andra hand som kräver föreningens samtycke eller hyresnämndens tillstånd. Det är viktigt eftersom en otillåten andrahandsuthyrning kan få långtgående konsekvenser och leda till att bostadsrätten förverkas. En tydligare reglering är till fördel även för bostadsrättsföreningar och ger bättre möjligheter för bostadsrättsföreningar att ingripa mot otillåtna andrahandsupplåtelser.
Mot den anförda bakgrunden bör det införas en definition av vad som utgör ett sådant självständigt brukande som innebär att det är fråga om en upplåtelse i andra hand.
Det är lämpligt att knyta även definitionen i bostadsrättslagen till i vilken utsträckning bostadsrättshavaren använder lägenheten som bostad. Om bostadsrättshavaren använder lägenheten som permanentbostad bör kravet vara uppfyllt. Även om så inte är fallet bör en upplåtelse till någon annan inte anses vara för självständigt brukande om bostadsrättshavaren själv bor i lägenheten i tillräcklig omfattning. Bostadsrättshavaren utövar då fortfarande kontroll över lägenheten. Boendeförhållandena i lägenheten behöver då också typiskt sett anpassas för att både bostadsrättshavaren och den inneboende bor där. Som utredningen föreslår bör det uttryckas så att bostadsrättshavaren använder lägenheten som bostad i beaktansvärd utsträckning. Det ligger i linje med att en inneboendeupplåtelse förutsätter att hyresvärden också bor i lägenheten.
Bedömningen av vad som utgör en permanentbostad bör göras på samma sätt som enligt hyreslagen. När det gäller vad som bör krävas för att bostaden annars ska anses användas i beaktansvärd utsträckning så finns, i linje med vad utredningen föreslår, skäl att göra bedömningen utifrån delvis andra utgångspunkter än enligt hyreslagen där det avgörande är om en hyresgäst har ett skyddsvärt behov av sin lägenhet som permanent eller komplementbostad (se prop. 2018/19:107 s. 66).
För bostadsrätter bör det avgörande i stället vara i vilken omfattning hyresgästen bor i lägenheten. I det avseendet finns fördelar med att knyta an till den rättspraxis om i vilken omfattning lägenheten ska användas för att det ska vara fråga om en komplementbostad som finns gällande hyres-rätter. Som ett riktmärke bör då gälla att bostadsrättshavaren ska bo i lägenheten 80–100 dagar om året, eller 2–3 dagar i veckan. Den rättspraxis som finns är väl etablerad, vilket kan underlätta bedömningarna för såväl bostadsrättshavaren som för bostadsrättsföreningen.
Det är inte motiverat att uppställa några särskilda krav på hur dessa dagar är fördelade över året. Syftet med att införa en definition av självständigt brukande är att klart avgränsa vissa situationer där det alltid ska anses vara fråga om en upplåtelse i andra hand.
Det sagda hindrar inte att det i ett fall där bostadsrättshavaren själv bor lägenheten i tillräcklig utsträckning för att uppfylla kraven för en komplementbostad, ändå kan vara fråga om en sådan upplåtelse i andra hand som kräver tillstånd. Avgörande för den bedömningen är vilken kontroll bostadsrättshavaren har över lägenheten. Vid en sådan bedömning kan det ha betydelse hur användningen av lägenheten ser ut över tid, i linje med vad remissinstanserna framför. Om bostadsrättshavaren låter någon annan bo i lägenheten under en längre sammanhängande period, utan att under den tiden se till lägenheten, kan det vara fråga som en upplåtelse i andra hand för självständigt brukande.
Mot den bakgrunden bör det införas en bestämmelse som anger att om det är fråga om en bostadsrättslägenhet som bostadsrättshavaren inte använder som permanentbostad eller annars i beaktansvärd utsträckning, så ska en upplåtelse av lägenheten eller en del av den alltid anses vara för självständigt brukande. Därigenom blir det tydligare vad som utgör en sådan upplåtelse i andra hand som kräver samtycke eller tillstånd. Det kan leda till att det blir lättare för en bostadsrättsförening att avgöra hur mycket bevisning som krävs i det enskilda fallet för att visa att lägenheten inte används i beaktansvärd utsträckning.
Det har varit svårt för såväl bostadsrättshavare som bostadsrättsföreningar att i vissa situationer avgöra om en upplåtelse ska bedömas som en upplåtelse i andra hand, som kräver tillstånd, eller en upplåtelse till inneboende, som inte kräver tillstånd. Genom den nya definitionen i bostadsrättslagen av vad som avses med självständigt brukande blir den gräns-dragningen enklare. En osäkerhet kring vilka regler som gäller kan bidra till en bostadsrättshavare avstår från att upplåta sin lägenhet. För bostads-rättsföreningar är det viktigt med ett tydligt regelverk för att kunna ingripa mot olovlig andrahandsuthyrning. Den ökade tydligheten gynnar således både bostadsrättshavare och bostadsrättsföreningar.
Källa: Regeringskansliet